Alltsedan 1944 då kraftverksanläggena Forsmo och Nämforsen i Ångermanälven och Hjälta i Faxälven satte igång har Ångermanälvens flodsystem byggts ut i etapper - trappats av, som det heter.

I Sollefteå kunde vi i tidningar läsa om gigantiska byggnadsprojekt som Hjältatunneln, Kilforsens kraftverk, Storfinnforsens stora kraftverksdamm eller världens största grävskopa Marion. Efter 18 års vattenbyggande i älven blev det Sollefteåforsens tur. Kraftverksbygget startade under protester från olika organisationer och debattörer. De flitigaste var kanske kyrkoherde Georg Bergfors - för ortsborna ”Prosten Bergfors” - och Nya Norrlands chefredaktör Axel ”Axa” Andersson. Vad de flesta tyckte är ovisst. Men det var personer med naturvårdsintressen, som först tagit upp frågan om Sollefteåforsens eventuella utbyggnad. De ville fridlysa den eftersom nästan alla andra forsar exploaterades.

Sollefteå stad med drätselkammarens ordförande Erik Rydén i spetsen var av annan uppfattning. Den köpte 1955 Killingholmen för fallhöjdens skull. Holmen låg där kraftverket skulle komma att placeras.

Sollefteå stad går samman med Sydkraft

I tillståndet för byggstart från Mellanbygdens vattendomstol angavs som ett villkor att rensning (utgrävning) av älvfåran nedanför forsen måste upphöra i god tid innan en sötvattenstunnel mellan Hammar och Väja skulle tas i bruk 1 april 1964. Annars skulle grumling av vattnet skada industrier som behövde fabrikationsvatten från älven. Vattnet från tunneln skulle ledas vidare till Sandvikens fabrik och Kramfors sulfitfabrik.

Stora skador på laxfisket – vattenmålet går till regeringen

Ett annat villkor var att Sollefteåforsen AB skulle betala 100 000 kr till länsstyrelsen för fiskefrämjande åtgärder. Dessutom uppskattade domstolen skadorna på laxfisket inom det direkta inverkningsområdet till så mycket som 61 000 kr/år (ca 670 000 kr i dag) och ville inte ta eget beslut om vattendom utan hänskjuta ärendet till Kungl.Maj:t (regeringen).

Krav på att helt stoppa projektet kom från kammarkollegiet, domänstyrelsen, fiskeristyrelsen och naturvårdsmyndigheter. Rektorn, hemmansägaren och delägaren av ett laxfiskelag i Multrå, Sigfrid Fahlén, hade fört laxfiskarnas talan och var ändå nöjd med vattendomstolens agerande. Som värnare av laxfisket och naturvän var han förstås också emot att Sollefteåforsen AB skulle få tillstånd till korttidsreglering, men utan framgång.

Nettonyttan

Den allvarligaste frågan om Sollefteåforsens utbyggnad gällde ändå den ekonomiska tillåtligheten och båtnaden (nyttan i förhållandet till kostnaden). Vid det här laget var Ångermanälven till största delen reglerad med kraftverk, vattenmagasin och regleringsdammar. Stora kostnader hade tagits för investeringar, drift och skador. De ytterligare regleringskostnader, som Sollefteåforsens utbyggnad medförde, inlade Sollefteåforsen AB i sin båtnadskalkyl.4
Vattendomstolen beräknade byggkostnaden till 152,92 miljoner inklusive skador för 3,18 miljoner samt nyttan till 155,6 milj. Nettonyttan var alltså inte större än 2,68 miljoner eller 1,75 % av byggkostnaden. 5 Skadorna gällde i huvudsak laxfisket - ett kapitaliserat värde på 1 525 000 kr (den årliga skadan x 25 år) - men också egendom: 23 totalförstörda byggnader till ett värde av 147 500, mark och skog för 230 000 samt tekniska föremål (bryggor, vägar, timmeravlägg m.m.) för 300 000 kr (nästan 3,3 miljoner i dag).

Positiva värden

Mellanbygdens vattendomstol påpekade emellertid att ett kraftverksbygge i Sollefteå skulle medföra betydande värden. Särskilt gällde det möjligheten till samordning av regleringsåtgärder i hela flodsystemet varigenom man skulle vinna såväl ökad kraftproduktion som minskade skador av korttidsreglering. I Sollefteå skulle ett sådant projekt också möjliggöra en genomgripande sanering av älvstränderna.
Regeringen gav sitt godkännande och det redan påbörjade anlägget kunde fullföljas. Fallhöjden (den blev etappvis 9,6 meter) utvanns till en tredjedel genom rensning nedströms och resten genom dämning. Men det skulle visa sig att den effektiva fallhöjden under ogynnsamma vattenförhållanden inte blev mer än ca fem meter. Det kompenserades emellertid med den stora vattenmängden. Här tvingades hela Ångermanälvens vattenmassor genom tre turbiner.6
Stränderna blev också genom skoningar och gräsmattor ett lyft för den älvnära miljön. Risön blev ett attraktivt frilufts- och campingområde, på sommaren fullbesatt med husvagnar och tält. Kraftverkets placering i en stad ställde också stora krav på anläggningens arkitektoniska utformning, vilka arkitekten Hans Westman väl motsvarade. Så ger till exempel det nedåtböjda taket med ljusorgeln därunder byggnaden en unik profil.

Den hotade fångdammen

Byggnadsarbetena genomfördes huvudsakligen i två etapper. I den första från hösten 1962 till våren 1964 byggdes utskovsdammen och monterades utskovsluckorna inom en skyddande fångdamm. Men där blev läget kritiskt i januari 1963. I sträng kyla hade issörja fraktats med strömmen och i trånga passager täppt till och bildat fördämningar. Det gjorde att vattnet steg och översvämmade lågt liggande ytor. Fångdammen började också släppa igenom vatten, en större sättning uppstod och väldiga jordmassor satte sig i rörelse. Med grävmaskiner, traktorer och truckar lyckades man dock motverka genombrytning. För att förebygga att händelsen upprepades förstärkte man fångdammen och andra jordvallar med en blandning av cement, vatten och Bentonit, en metod för att täta sprickor i berg.

Under den första etappen genomfördes också största delen av rensningen nedströms. Under den andra, våren 1964 till hösten 1966 byggdes, också inom fångdamm, intag och kraftstation. Då utfördes även huvuddelen av maskinmontaget, så att de tre aggregaten (turbin och generator) kunde provköras.
Hela tiden stod Fredrik Frisendahls Timmerflottare (”Flottaremonumentet” kallat) kvar om än tidvis under en skyddande träkonstruktion.

Rensning och muddring

Vid rensningen av älvfåran8 användes tre stora grävmaskiner med 45 m långa bommar (armar) och skopor, som rymde tre kubikmeter vardera . Det var slängskopor som i utkastat läge förlängde räckvidden ytterligare 15 m.
Älvfåran muddrades upp och sänktes. Man lade ut en väldig rörledning från området vid Djupökajen på pontoner till norra stranden vidare och upp till Risön. Mudderverket flyttades efter hand, sög upp och pumpade genom ledningen sand och annat bottenmaterial till Risön, där det låglänta området i Risöviken fylldes upp. Risön blev därigenom en från Remsle utskjutande halvö. En del uppmuddrat material lades också på Hågestagrundet.
Midsommaren 1963 hade vattenbyggarna gjort en ny huvudfåra söder om Hågestaön, där timret kunde flyta fram. Den gamla fåran skars nämligen av med en tillfällig väg från Risön till Hågestaön för att man skulle kunna muddra där nedanför.

Prosten Bergfors kritik

I en av sina många kritiska och spirituellt formulerade artiklar skriver Georg Bergfors att forsen med de närmaste omgivningarna är stadens ansikte. Hur skulle Erik Rydén tänkt sig ansiktsförsköningen? Bergfors väntade sig en detaljerad beskrivning över

… den sträcka på 3 600 meter nedströms dammen, där muddring ska ske och en miljon kubikmeter material lyftas upp på terra firma. Även om någon liten frisering här och där kan åstadkommas, som kanske skär mot den naturliga skönheten, så är och förblir dock denna borta, sedan forsens mångstämmiga orkester tystnat och solglittret på dess vågkammar slocknat.

Prosten Bergfors kritiserade alltså utbyggnaden av Sollefteåforsen med mjuka argument: den förstörde naturskönheten och fördärvade landskapet, var till skada såväl för ortsbornas trivsel som turismen och var dessutom ekonomiskt oklok. Och man kan faktiskt leka med frågan om ett naturingripande kraftprojekt mot en fors, nästan den sista i ett älvsystem, medförande stora skador för laxfiske, i en stadsmiljö, med knappt 2 % nettonytta skulle godkännas i dagens miljömedvetna samhälle.